101 km Ultra i Chamonix

I januari anmälde jag mig till CCC i Chamonix, ett Ultra-trail lopp som går runt Mont Blanc- massivet genom Courmayeur i Italien, till Champex i Schweiz och vidare till Chamonix i Frankrike. Toltalt 101 km och 6100 höjdmeter. Jag sprang OCC förra året, ett kortare lopp och bestämde mig i vintras för att prova springa det längre, vilket jag också gjorde.

Efter att ha seglat genom södra Sverige, Danmark, Holland, Tyskland, Belgien och norra Frankrike så har bergen minst sagt lyst med sin frånvaro, men jag har gjort mitt bästa för att träna och startade på fredagen för en vecka sedan med en bra känsla i magen.

Efter att ha fått starta bland dom sista löparna var förutsättningarna i starten mindre bra. Det blev långa köer i skogen på väg upp på första toppen. När folk har tid att plocka hallon på vägen så vet man att något inte är som det ska. Men det var ju väldigt gott att bli bjuden på hallon :)

Så starten gick långsamt, men mitt mål med loppet var bara att fullföra så jag stressade inte upp mig alltför mycket. Det lossnade utefter dagen och jag hittade till slut mitt eget tempo. På ett sätt var det skönt att ligga så långt bak i början, då kunde jag springa om folk under hela loppet, och det är ju alltid en skön känsla.

När man är ute och springer så länge glömmer man allt annat. Man glömmer tiden och tankarna på något vis, eller tankar kommer och går mer, men man lägger inte så mycket i dom. För mig är det en lång meditation och jag älskar det. Allt handlar bara om dig, kroppen och naturen. Den ger samma förutsättningar för alla. Och att springa i alperna, och särskilt den Italienska sidan är bara helt fantastiskt. Jag kunde inte låta bli att stanna och ta några kort, även fast dom är långt ifrån den verklighet som händer där och då. För det är inte bara fina vyer, det är hela upplevelsen av att springa ihop och inte minst den support som finns i organisationen runt dom här loppen, som är dom populäraste i Europa. 

Starten gick klockan 09:00 och cirka tolv timmar senare, innan det blev mörkt mötte jag Erlend för första gången. Under loppet får man ha en person som du kan möta på tre olika poster, så innan jag skulle dyka in i natten kom han med pussar, kramar och torra kläder. Det var skönt att ha han vid min sida. 

Middag innan natten!

Jag kommer aldrig glömma känslan av att gå in i natten, när alla pannlampor tänds och lugnet lägger sig. För er som dyker, så är det som den känslan, då du kommer ner under ytan och allt blir stilla. Den här natten var stjärnklar och fullmånen visade konturerna av bergen och det enda som syntes var en lång slinga av lampor i bergssidan. Och trots alla dessa löpare så är det helt stilla. Helt tyst. Helt tyst ända fram till morgonen kommer igen och solen går upp bakom bergen. Då slår jag en kik bakom axeln och säger Bonjour, så springer vi i mål i Chamonix.

23 timmar och 25 minuter tog det mig att komma i mål och sista toppen var för jävla tung. Men kroppen och knoppen höll hela vägen igenom. Jag var väldigt noga med att äta och dricka hela tiden för att ge kroppen energi. Men matlusten är inte direkt på topp när man är igång så länge och till slut tröttnar man på allt. Men känslan att komma ner till Chamonix och springa genom stan och in i mål är fantastisk. Det finaste med sådana här lopp är att du på alla nivåer är där och då, närvarande i nuet och med kroppen och naturen. Jag längtar redan till nästa år!

Härligt möte i målgången morgonen efter start!