Mellan skyskrapor, träd och bergsväggar på vår väg norrut.

Gör vi verkligen en skidsäsong kan man ju undra ibland. Med rekordlite snö under vintern så är det inte mycket snö kvar på topparna nu så här på vårkanten. Sedan vi lämnade Las Vegas har vi bara åkt skidor en dag(!), och den dagen kommer jag inte att glömma i första taget. Mer om det senare…

Vi rullade in till Las Vegas och föreställningarna om denna ”låtsasstad” blev bekräftade. Det kändes konstigt att plötsligt komma till denna storstad efter att varit på så många små platser och städer mitt bland berg och natur. Det blev verkligen en kontrast. Från naturälskande folk i Colorado till spelberoende gamlisar blandat med turister, stora drinkar och inte minst stora rumpor. Storleken på folk gick drastiskt upp och plötsligt hade vi sett dom största rumporna vi sett i våra liv haha. Las Vegas var kul att se, men verkligen ingen höjdpunkt. Det är verkligen en låtsasstad på dom flesta sätt, en köp-och släng kultur på alla nivåer. Här samlas alla möjliga folk och jag skulle säga att det är i Vegas man ser folk man aldrig skulle sett annars. Stora rumpor är bara början… Man vet liksom inte om man ska skratta eller gråta. Det är inte mycket annat att göra i Vegas än att dricka drinkar, äta mat, se på folk, spela bort pengar, dricka ännu en drink och bara följa med i karusellen så länge man orkar, och det var väl ungefär det vi gjorde. Taktiken var att låtsats som att polisen var efter oss, så att vi konstant var på farten, från det ena stället till det andra. Här fanns ingen tid att spilla. In på det ena casinot och ut till nästa. Men mina föreställningar om detta spelande i Vegas var lite av en besvikelse om jag ska vara helt ärlig. Det finns alltför många spelberoende, trötta hösäckar som säkert sitter framför dessa spelautomater dag in och dag ut och hela spelgrejen var verkligen inte så rolig och social som jag hade trott. Det var ändå kul att få en glimt av Vegas och i slutet av kvällen hade vi mer eller mindre gått i noll så det var ju bra!

 

Hoover Dam, byggs 1931-1936, gigantisk!

Turen gick vidare till Los Angeles. Jag kommer aldrig glömma det trafikkaos vi möttes av. Så sjukt mycket trafik! Oändligt många filer, oändligt många bilar och full fart fram. Jag var den som körde in till LA och det var som att vara i ett tv-spel, med det enda undantaget att du bara har ett liv. Folk kör verkligen aggressivt och ingen ger vika för någon. Ändå ställer sig amerikanare frågan varför det är så många trafikolyckor. Ja, vad säger man… 

Slår en kik på gps:en men klarar inte att räkna filerna i farten!

Till slut kom vi äntligen fram till havet! Vi tog en obligatorisk tur på båtbryggan, längtade lite till segelbåten och chillade på stranden. För att vara den här tiden på året så var det ovanligt varmt i LA och 34 grader och sol var mer än välkommet! Allt i Los Angeles är väldigt utspritt, och utan något utbyggt kollektivsystem är bilen det enda alternativet, vilket i sin tur betyder långa bilköer. Vi försökte köra längs kusten ner till Malibu, en inte alltför lång sträcka men att sitta i den bilkön blev bara för dumt när vi bara kunde kliva ur bilen och hänga på stranden istället, och så blev det. Vi körde vidare till Hollywood och kikade på lyxvillorna kring Beverly Hills. Efter det har vi inte ett dugg dåligt samvete när vi laddar hem en ny film på datorn. Inga kändisar i sikte så vi fick nöja oss med stjärnorna i backen på walk of fame. 

Godmorgon Los Angeles!

Vi hittade vår favorit :)

Vi tog en springtur i solnedgången på Venice Beach och tog ett härligt premiärdopp i havet. Ett blodsockerfall senare avslutade vi kvällen med fisk och friterade bläckfiskringar i downtown LA. Att campa i Los Angeles är inte det lättaste så vi var otroligt glada över att vi fick sova hos Nora-Kjells kusin Madde och hennes man Eric, två glada piloter som välkomnade oss med öppna armar. Tusen tack!

Vi lämnade LA och körde återigen in i landet. Det visade sig att Moas kille Daniel har en syster Clara några timmar utanför LA där hon och hennes familj från El Salvador bor. Vi kom fram och bland alla folk i huset och barn över allt förstod jag ändå fort vem Daniels syster var, dom var ju så lika! Det var verkligen kul att få träffa dom. Clara hade gjort pupusas och empanadas. Så himla gott! Vi fick så klart ett helt lass med oss när vi åkte därifån, så vi behöll den El Salvadorianska andan vid liv en stund till. Moa hade sagt något om att familjen hade några hönor men det var mer än så vill jag lova. Barnen var ivriga att visa oss runt och tog oss till storgrisen, hjorten Bambi, hundarna, hönorna, tupparna och fåglarna. Det var verkligen djur över allt och plötsligt kändes vår grillade kyckling från affären lite överflödig haha. En park i närheten hade satt upp lite karuseller så vi åkte dit och lyckades vinna en liten mjukisblomma och när solen gick ner tackade vi för oss och tuffade vidare mot bergen. Hoppas vi ses igen en dag.

En slaktad, en kulting och så kungen av alla grisar.

La familla!

Nästa morgon vaknade vi upp utanför Sequoia National Park, kokade vårt morgonkaffe och alla dom där andra viktiga förberedelserna inför vårt möte med några av dom största träden i världen. Och hur beskriver man bäst dessa bjässar till träd? Om man tänker sig en helt vanlig svensk tall och sedan dubblar den ungefär tio gånger så närmar man sig. Men grejen är att det inte bara är ett unikt träd som har den storleken, det är hela jävla skogen! Otroligt mäktigt. Det enda rätta var att lägga sig under en av dessa bjässar och bara njuta av att vara i skogen igen. Det enda som gjorde mig nervös var att björnen skulle komma och äta upp våra pupusas, eller ännu värre oss. Björnen visade sig aldrig och vi körde ur nationalparken, parkerade bilen vid en sjö och hade bbq Sunday i månskenet. 

Ser på ett av världens största träd.

Dagen därpå var det så härligt att öppna bakluckan och bara ligga och se på tallarna utanför. Dom påminner mig alltid om torpet. För en stund kändes det nästan som att vara hemma i Sveriges skogar. Naturen var likadan. Det är häftigt att se naturen ändras så hela tiden. Från sand, hav och öken var vi plötsligt i dom ”svenska skogarna” och när vi senare körde genom Central Valley i Kalifornien var det precis så som jag föreställer mig Italien och Toscana. Fruktträden, gräset, kullarna, lukten och värmen. Vi fick faktiskt huvudvärk av den starka citruslukten utanför bilen! Men först körde vi till Yosemite National Park och ni som har installerat det operativsystemet som Apple kallar Yosemite har säkert lagt märke till skrivbordsbilden som visar en av många branta bergsväggar som finns här. Kan tänka mig att det är ett paradis för alla klättrare! Vi drog på oss springkläderna och gjorde ännu ett otroligt fint träningspass längs branta väggar, vattenfall och stigar med magisk utsikt. Vi hann precis ner igen när solen gick ner. Efter det träningspasset somnade vi väldigt gott men vaknade flera dagar därpå med träningsvärk i benen. Lite skönt också. 

En traillöpares dröm.

Nådde toppen!

Med trötta ben förlitar jag mig på rumpan.

I Yosemite var planen att köra genom nationalparken och ut på andra sidan för att komma till Mammoth där vi hade två skiddagar att vänta, men jag hade visst missat en liten detalj i kartläsningen där, för den vägen var så klart stängd på vintern. Den tiden det skulle ta att köra runt hela parken skulle ta flera timmar så det var lagom irriterande att det fanns en väg, som skulle leda oss rakt igenom och fram till Mammoth, men som var stängd för att det fortfarande var ”vinter”. Här öppnas inte vägen efter vind och väder inte. Så vi fick helt enkelt hoppa över Mammoth och körde istället upp till Tahoe och Squaw Valley.

Vi hade hört att Kalifornien var väldigt flitiga med att sätta upp regler och att det är ganska begränsat vad du får och inte får göra och det märktes verkligen. Vi som campare kanske märker det extra mycket när vi varje kväll ska försöka hitta ett ställe att bo på. Eftersom att det är ganska tidigt på campingsäsongen så är dom flesta campingställena stängda och det är inte alltid lika lätt att hitta ett bra ställe att parkera på. Det vi trodde var ett bra ställe skulle visa sig bli en skräckhistoria. Vi hade kört upp på en liten skogsväg, precis intill vägen. Det verkade som att det var ett glesbebyggt stugområde, men där ingen för tillfället hyrde, så vi parkerade i en liten ficka på skogsvägen, gjorde världens brakmiddag ute vid en stubbe, kröp in i bilen, dukade upp fajitas i det som är vårt vardagsrum, skidförråd och säng, slog igång en film och hade en hittills väldigt bra kväll. Bilen som hade passerat oss tidigare när vi lagade mat hade vi inte lagt något större märke till, men när den nu passerade oss en andra och tredje gång i mörkret, på en väg där vi trodde ingen bodde började vi undra. Plötsligt hör vi hur någon drar av en remsa med ett automatvapen. Först tänkte vi inte så mycket över det men vi förstod senare att det där enbart var för att skrämma bort oss. Där och då tyckte jag bara att det var ganska märkligt hur någon skulle skjuta av några skott bara sådär, i mörkret! Jag såg att bilen som hade passerat oss startade igen och nu blev jag rädd. Vi fattade ganska fort att nu var det dags att packa ihop, snabbt! Fajitasen flög runt i bilen samtidigt som adrenalinet forsade genom blodet. Väskor slängdes hit och dit och allt vi hade utanför bilen sprang vi ut och hämtade fort som attan. Nu var det allvar. Bilen kör mot oss, kör sakta förbi, stoppar, backar upp igen och lyser med sina helljus rakt in i vår bil så att vi inte kan se vem som sitter bakom ratten. Han står där en stund innan han sakta backar upp dit han kom ifrån igen, och vi kör därifrån. Det var första gången vi faktiskt har blivit bortjagade från ett ställe vi har sovit på, och det skrämmer mig att det är så man säger ”Hej, kan ni vara snälla att parkera någon annan stans”. Inte ett ord, inte ett ansikte, bara ren skrämsel. Han lyckades.

Efter att inte ha åkt skidor på en stund var det återigen dags att gräva fram alla skidkläder som vid det här laget legat hopknölade i ett skidfodral. Det såg ganska roligt ut när vi, skrynkliga som russin gick mot biljettkassan för att hämta vårt två-dagars kort. Efter att ha mött sommaren ute på kusten hade vi nu kommit till kylan igen och våren verkade långt bort. Snö fanns det inte mycket av och vi fick faktisk traska delar av pisten på grus och lera. Jag tror att dom enda som åkte skidor nu var locals med säsongskort. Vi mötte en snubbe, Rob som erbjöd sig att vara vår guide för dagen och vi hade ju inga större planer så vi hängde på han. Han visade sig vara lite av en allan i stan. Jag kommer aldrig glömma den första kabinen upp. Med en öl i den ena handen och en joint i den andra frågade han den fjärde personen i kabinen om han kunde tända. Den fjärde personen hade inget emot det och fiskade samtidigt upp en likadan öl som Rob, tog ett drag av jointen, tackade och gick för att möta upp sin dotter. Hej och välkommen till Squaw Valley liksom. Rob fortsatte festandet samtidigt som han ”guidade” runt oss. Det blev inte så många åk. Motivationen för att åka skidor var för tillfället inte så hög så vi beslutade att köra ut till kusten och San Fransisco istället. Dåligt med egna bilder från Squaw, kanske det dyker upp några så småningom.

Lake Tahoe

Tidigare på resan, i Colorado, mötte vi Chris. Han var så snäll och lät oss bo hemma i hans lägenhet, som för övrigt låg precis vid stranden. Superläge verkligen! Han själv var inte hemma första natten så vi hade lägenheten för oss själva och när vi hade boat in oss var det vi som välkomnade han hem. Vi hade några riktigt fina dagar i San Fransisco. Hans tjej tog med oss på en liten utflykt, vi fick låna deras cyklar så vi cyklade massor, vi lagade god mat, Chris bakade surdegsbröd, vi såg solnedgången på stranden och hade det bara himla bra. Jag är glad att vi mötte Chris. En gladare och mer positiv människa får man leta efter!

San Fransisco är nog den stora staden vi båda har gillat mest hittills. Så kompakt men ändå så stor, grön, cykelvänlig och spännande. Staden är väldigt kuperad, så stundtals påminde den lite om Bergen. Men att köra över Golden Gate var lite häftigare än Askøybron. Inget ont om den, den är ju trots allt en av Norges största broar. Vi gjorde ett försök i att få segla ut på Stilla havet men hade ingen tur där så seglingen får vänta till sommaren. 

Råkade springa på alla fina husbåtar :)

Känner sig hemma.

Surdegskungen gör underverk

I dom större städerna visas också baksidan av detta samhälle med en hög procentandel hemlösa och sjuka. Det gör ont i hela min kropp när jag ser folk med MS sitta på gatan och tigga pengar eller av att se folk ligga däckade i parken i timmar utan att någon gör något. Man ser verkligen stora kontraster. Vi kramade om Chris och återvände till vår kära bil igen. Lite sorgligt på ett sätt att lämna San Fransisco och vår nya vän, men vägen kallar på oss och nu närmar det sig snart slutet på vår roadtrip. Kusten av norra Kalifornien är verkligen underbar. Det är så vackert att man smälter lite inombords. Mycket natur och lite städer. Nu börjar jag känna att tiden inte räcker till. Det finns så mycket att se och göra och det är lite jobbigt att behöva köra vidare och vidare hela tiden. Plötsligt har vi koll på datum och dagar och börjar räkna på hur länge vi kan stanna och vad vi faktiskt hinner göra. Vi sov ett par nätter längs kusten, skyndade oss inte direkt men gjorde heller inga större utflykter. Det var fint att bara köra också, även fast det lockade att stanna.

Morgonkaffe med pappa

Var ju tvungen att prova så klart!

Ser skönt ut att vara säl

Vi kom fram till ännu en storstad, Portland. Jag visste inte mycket om denna stad som ligger en bit in från kusten, men det visade sig vara en pärla, i alla fall om man tänker på omgivelserna. Här har man byggt om och planerat mer för cyklister, gående och kollektivtrafik. Det är inte alls tillrättalagt för att köra bil och det märker man så fort man kommer in i staden. Jag kommer ihåg hur vi i andra städer har försökt hitta någon att fråga om vägen men inte sett en enda person ute på gatan(!) Portland är bland annat känd för alla sina lokala ölbryggerier så det blev många provsmakningar. Vi gjorde också ett besök till rosträdgården i Washington Park, en stor samling med tusentals rosor. Kan bara tänka mig hur vackert det skulle vara att se alla rosor blomma!

Det är som sagt inte alltid lika lätt att komma till en storstad som campare. Hittills har vi haft tur och sovit hemma hos andra men att rulla in i en ny stad och knappt veta någonting är inte alltid så lätt eller kul. I stan kan man inte stå hela nätter, utanför stan är det lite för sketchy, på ett annars öde ställe drar man åt sig för mycket uppmärksamhet. Oftast är det bäst att bara parkera i ett bostadsområde, men samtidigt vill man inte stå vid ingången till någons hus och man vill fortfarande kunna gå ner till centrum utan att det ska ta halva kvällen, ja ni fattar… Som tur är löser sig allt till slut, men ibland blir det lite jobbigare än vad man trott.

Vidare till Seattle och en natt på hostel, woho klackarna i taket! Det behövde vi. Måste ändå säga att vi har fått en bra rutin i bilen nu. Den fungerar liksom som allt. Tvättstuga, sovrum, kök, vardagsrum, badrum, allt finns där och vi har verkligen fått en slags campingrutin i bilen. Allt har sin plats. Att ”duscha” i en skål med vatten, möblera om när man ska sova och kravla sig ut sovsäcken för att sätta på sig skorna, för att i sin tur gå ut och kissa kanske inte är ultimat alla gånger men på ett sätt kommer jag också att sakna det. När vi inte haft en sjö att bada i har vi duschat på olika badhus runt omkring. Här är det väldigt vanligt att ha en minicentrifug i omklädningsrummet så det är ju också ett bra tillfälle att tvätta lite kläder för hand haha. På hostelet gjorde vi en middag av grönsaksresterna som var kvar i bilen och tog en tidig kväll. Det blev en kort visit i ett regnigt och grått Seattle men vi hann med att gå en runda på stan och bland annat se biblioteket som är ritat av Rem Koolhaas. Insidan har formen av en fyrkantig spiral där man hela tiden går uppför genom biblioteket. Häftig konstruktion och smart idé för att spara plats.

Biblioteket i Seattle

Nu har vi kört över gränsen till Kanada, sagt hejdå till USA och är nu i Whistler. Vi överlevde! Här har det snöat dom senaste dagarna och vi är supertaggade för skidåkning igen!