Colorado, Utah och vidare genom wild wild west

Efter att ha lämnat Jackson var vi inte lika lyckosamma när det gäller couchsurfingen, så nu har vi definitivt fått en sova-i-bilen-rutin. Sedan vi lämnade Wyoming har bilen varit vårt hem alla dagar förutom tre. Det har blivit en del kalla nätter men också många långa frukostar i solen på dom mest otippade ställen. Vi siktade mot Denver och Colorado och parkerade till slut bilen mitt i Rocky Mountain nationalpark där bergen ruvade oss till sömns samtidigt som snön och vinden ven utanför karossen.

I Boulder strax intill Denver köpte vi lunch i en gatuvagn och fick ett roligt första möte med Colorado då en hög gammal man med skägg frågade vart vi hade köpt maten som vi gick runt med då han hade sådana munchies haha. I Colorado är det lagligt med marijuana så det blev också premiärtur in på en av många maja-butiker. Minst sagt en ny upplevelse.

Efter en lång kväll framför datorn på Starbucks beslutade vi oss för att köpa två skiddagar i A-basin där vi kommande dag höll på att frysa ihjäl. Jag har varit i sälen runt nyår vilket normalt är väldigt kallt men det här var nog den kallaste skiddagen jag har varit med om. Med -15 grader och blåst blev vi vindpinade ända in på kroppen. Nästa dag kom solen fram i alla fall och vi kunde njuta lite mer av dagen i systemet.

Hittade både en Norgelift och en Norgepist.

Det som var mindre skönt under dom här dagarna var att sova i bilen. Det blev helt enkelt för kallt och jobbigt så det enda rätta blev att ta in på motel. Har inte uppskattat en varm säng och badkar så mycket som jag gjorde då. Det vi inte uppskattade lika mycket var frukosten. Kort sammanfattat bestod den av majs, socker och färgämnen. Saknaden av knäckebröd, yoghurt och frukt var inte bara en längtan, men också en nödvändighet. Vid det här laget hade amerikamagen börjat göra sig gällande. Efter ett antal hamburgare och annan snabbmat längs vägen ville våra magar ha något annat. På senaste tiden har det dock blivit varmare ute så det är mycket enklare att laga vår egen mat, vilket i det här landet nog är bäst på alla sätt. 

Har fått tillbaka färgen i ansiktet så här på morgonkvisten.

Vidare mot Aspen stannade vi också i Leadville, en gammal gruvstad som många andra ställen här. Staden ligger på otroliga 3100 meters höjd. Vägarna genom Colorado går verkligen högt. På GPS:en kan vi hålla koll på hur högt vi är och dom högsta bergspassen vi har passerat har varit på ca 3400 meter. Helt otroligt. 

Leadville.

Till en början hade vi som sagt ingen lycka i couchsurfingen och hade med andra ord inget boende att vänta i Aspen, så vi campade längs med vägen precis intill en älv. Här kom det också ut otroligt varmt vatten ur jorden så vi hade lyxen att hoppa ner i varma källor när vi hade parkerat bilen. Men det ska sägas att detta var lättare sagt än gjort då vi kom till den här platsen väldigt sent i mörkret.
Flera bilar vittnade om att det i alla fall var folk här nere så vi smög ner i mörkret och chansade på att nå den varma källan och det gjorde vi. Efter att ha trängt oss ner i mörkret bland alla folk förstod vi efter en stund att vi hade hamnat mitt i en tonårsfest och för en stund kändes det som någon hade dragit tillbaka klockan. Vi kröp till kojs och nästa morgon gick vi återigen ner i den varma källan för ett morgondopp som visade sig ta hela dagen. Från att ha varit själva på morgonkvisten trillade det sporadiskt in nya folk att prata med och den ena avlöste den andra och vi kom inte därifrån förrän solen gick ner igen. Ut ifrån ingenting hade vi fått flera visitkort och invitationer till hus både här och där. Jag antar att detta kan spegla lite av hur vi har det på vägen. Vi vet aldrig hur dagen ska sluta och vi vet oftast inte vart vi ska sova, laga mat eller vem vi ska möta. Det bara händer och det är nice. I dom varma källorna fick vi också uppleva en del av familjelivet i Colorado där det är helt normalt, i alla fall för ”the crazy uncle” att röka en joint tillsammans och ploppa ner i älven. Familjemys på hög nivå. 

Penny Hot Springs

French toast och fajitas. 

Vi körde in till Aspen och gjorde oss klara för skidåkningen bland alla pälsjackor, tajta byxor och klackskor. Aspen är ett riktigt stekställe och det märks. Efter snart tre veckor på vägen antar jag att jag har vant mig vid alla trucks som är dubbelt så stora som hemma, men Aspen slår allt hittills. Inte nog med stora bilar så finns det också en flygplats där privatjet efter privatjet kommer inflygande. Ganska sjukt att se.

Förutom skidåkning blev det också en liten springtur, konsert på Belly Up (lite kul eftersom segelbåten heter samma sak) och besök till Woody Creek där Hunter S. Thompson en gång levde.

.

Sista natten i Aspen fick vi kontakt med en kille på couchsurfing och plötsligt hade vi tak under huvudet igen. Dagen efter körde vi sakta men säkert vidare mot Silverton, ännu en liten gammal gruvstad omringad av berg och skidåkning. På vägen gjorde vi ett stopp i Paonia, ett mysigt ställe där många ekologiska bönder har slagit sig ner och där butikerna har öppet lite när dom vill. På nästan alla ställen vi stoppar på har vi också hamnat på second-hand butiken av någon anledning och i Paonia fyndade vi en visp och en skjorta innan vi körde vidare, och här om dagen gjorde jag mitt livs bästa fynd tror jag. En ulljacka tillverkad i Seattle blev min för 1 dollar. Inte dåligt! 

.

Väl framme i Silverton mötte vi återigen Lars från Minnesota som vi tidigare mötte i dom varma källorna vid älven. Han är, precis som oss, också ute på roadtrip och gjorde ett längre stopp i Silverton där han passade sin mosters hus och katt i ett par veckor. Hans moster verkade vara en cool tant som för tillfället var på någon hippiefestival, men som annars bodde i ett enkelt, litet och mysigt hus med katten mr. Marmelade. Vi gjorde en fin tur på skidor, åt mexikanst, drack öl i baren, kollade på film och åt choklad (det är ju medicin). Tre bra dagar med Lars och mr. Marmelade.

Million dollar highway

Silverton

Silverton

Frukost med Lars

En liten tur.

Att köra genom alla stater och små ställen som vi gör är häftigt. Dom flesta ställen vi har kört igenom är bara små samhällen som ligger på dom mest otippade ställen, i fantastisk natur. När vi kom in i Colorado ändrades naturens färger och berg. All röd sandsten började synas och då vi körde in i Mesa Verde National Park med stora canyons och boplatser från 1000-talet var som att göra en resa in i ett National Geographic Magazine, och sedan dess har bara känts som att vi bläddrar vidare. Är det något det här landet har så är det fin natur. Synd bara att resten av det här hjärntvättade landet blev som det blev…

Mesa Verde National Park

.

I Mesa Verde fick vi också ett oväntat möte med the park ranger som man skulle tro är en hyggelig fyr som hälsar folk välkomna och hjälper till när det behövs men icke sa nicke. Det här var sheriffen av alla sheriffer med svarta briller och handen på pickadollen som stoppade oss när jag råkade köra några kilometer för fort, och han var inte hyggelig. Efter det ena hotet efter det andra och försök till utpressning släppte han oss, då han inte fick någon anledning att söka igenom vår bil efter alkohol, vapen eller marijuana. Lagarna som gäller i Colorado gäller nämligen inte alltid i nationalparkerna då du helt plötsligt är inne på federal land…

Väl ute ur parken andades vi ut en stund innan vi körde vidare mot mormonstaten Utah och Valley of the Gods som skulle visa sig bli den häftigaste väg jag kört i hela mitt liv. Med canyons så långt ögat kan nå, platåer platta som pannkakor och stenskulpturer i alla röda och gula nyanser trodde jag att jag hade hamnat på mars.

Mästerkocken gör äggröra till frulle.

4 stater på samma gång. Utah, Arizona, Colorado och New Mexico.

Valley of the Gods.

.

Vi körde mot Moab och besökte ytterligare två nationalparker innan vi styrde mot Salt Lake City, båda två bland det häftigaste jag sett. Det är svårt att beskriva känslan av att köra, gå och springa i detta landskap som har formats i över 300 miljoner år. Det måste bara ses med ögat. Det är väldigt speciellt hur många nationalparker är näst intill en drive-thru med en lång väg som slingrar sig genom sevärdheter och där det ska betalas inträden och kissas och ätas på bestämda platser. Väldigt annorlunda från hemma, där nationalparker främst finns för folket, oavsett plånbok och för att skydda naturen.

Runt dagarna i Moab har vi happy campers haft det varmt och skönt. Med temperaturer runt 20 grader har vi fått lite sommarkänslor och vi börjar längta ut till kusten och havet. Värmen har också resulterat i en kylväska som vi numera försöker underhålla med is för att vårt smör och vår ost till knäckemackan inte ska smälta.

Balanserar med stenen.

Hull her lissom?

.

Ju mer man är i det här landet och ju fler man pratar med, ser och saker man lägger märke till så är det oftast ett bevis på hur illa det här samhället är uppbyggt. Allt handlar om pengar och när folk säger, efter diskussioner om sjukvård, tortyr, fängelser, krig och miljö, så kommer ändå repliken: But it’s still a good country. Det mest märkvärda är väl att allt är större, mer och tjockare. Vägar, bilar, människor, mat, särskilt när man kommer utanför skidorterna och bergen där folk vanligtvis lever ett mer hälsosamt liv. Det märkes väldigt väl att vi hade kommit till the wild wild west när man kommer in på bensinstationen och bara träffar cowboys och indianer haha. Nu när vi har kommit lite mer söderut märker vi också att det är fler campare på vägarna. Inte nog med att husbilar och husvagnar är enorma, det är inte helt ovanligt att man kör sin husbil med bilen på släp!!! Hur sjukt får det bli? Stora trucks har gärna sina två scootrar på flaket eller sina motorcyklar till hela familjen på släpet.

Så här kan man ju också välja att campa...

I Salt Lake City fick vi vårt liftpass i Alta/Snowbird där vi körde slush i två dagar. I värmen blev det premiärtur på att åka i bara flanellskjortan och då slush är det näst bästa efter puder så hade vi två väldigt roliga dagar som avslutades med reggaekonsert och tacos på gatan. Första natten campade vi på parkeringen till Walmart som har öppet hela dygnet och andra natten hamnade vi på en parkering utanför centrum. Inte dom bästa ställena att vakna på, och särskilt inte av bedjande mormoner rätt utanför fönstret. Nej, dom bästa platserna är dom då vi har parkerat för oss själva och där man vaknar efter att ha parkerat i mörkret och får en fin överraskning när man vaknar och ser ut genom förnster och där man kan laga frukost, tvätta sig och borsta tänderna utan att någon undrar vad man håller på med.  

Mårn!

Fint att vakna och se ut.

Bonneville Salt Flats.

Turen gick söderut igen och till Zion National Park, ännu ett underverk. I Salt Lake City fick vi en försmak på våren med alla blommande träd men att se grönskan komma i den här nationalparken var överväldigande. Med höga sandstensklippor och formationer, gulliga djur och älven som gör allt så grönt blev det här en ny favoritplats. Vi lämnade vackra Utah och körde vidare ner i Arizona och Grand Canyon där vi stekte pannkakor och chillade. Grand Canyon är storslaget så klart men samtidigt inte lika spännande som dom andra nationalparkerna där man befinner sig mer inuti och kan göra turer runt omkring. Grand Canyon är i princip bara en kant där man ser ner i canyonen och skymtar Colorado River långt långt där nede. Väldigt häftigt att se, men en dag räcker.

Stod i broshyren att det var 1,5 km som djupast så var tvungen att få det bekräftat.

I skrivande stund har vi nått Las Vegas! Hurra! Fick dock ett tråkigt besked om att min lilla Enja hamnat på djursjukhuset där hemma och att hon har blivit opererad efter att en grankotte(!) fastnat i tarmen. Hon verkar må bra nu i alla fall och jag håller tummarna för att hon återhämtar sig bra. 

Här i Vegas bor på ett schysst hotel och njuter återigen av vita lakan, badkar och margaritas på rummet. Det blir Las Vegas för en dag eller två innan vi styr mot Kalifornien. Vi ska försöka att inte råka gifta oss i natt.

Ha det gott allesammen! 

.