Innan vi åkte till Asien köpte vi liftkort i Kanada och USA och flygresa till Edmonton. Så mellanlandningen hemma i Sverige innebar inte bara julfirande, men också att tvätta alla kläder och packa om för vintern och skidsäsongen. Nio dagar hemma gick väldigt fort. Vi kämpade mot jetlagen så gott vi kunde, och var väl av med den i samma stund som vi skulle flyga vidare :)
Julen firade vi hos min farbror Lennart utanför Stockholm. Han tar hand om vår hund Enja när vi är ute och reser, så det var väldigt fint att få se henne också!
Julen bjöd bland annat på massor av god mat, vinterpromenader, Lennarts drinkar, glögg, pepparkakor med ost, tänd kamin och 28 grader i vardagsrummet, Crocodile dundee 1 och 2 och gos med Enja.
Bamse och Bums.
Stora släkten Lundholm!
Tomten kollar vädret.
Daniel tar varje tillfälle han får att slippa äta sill.
Vi har varit med varandra så länge nu att vi har växt ihop.
Dom man kan längta ihjäl sig till när man är ute på tur.
Hemma i Nora hade sjön frusit så skridskorna åkte på med en gång! Underbart!
Norasjön kan inte bli finare.
Se upp för tuffingarna på isen!
Den bästa trion <3
Och även fast tiden var knapp hemma i Nora så hann jag ändå få träffa flera vänner som jag håller så varmt och hjärtat. Glad för att se er, trots en kort visit, fika, eller bara en kram på stan. Önskar ibland att jag kunde stoppa tiden för att få vara mer med alla ni som betyder så mycket och alla jag inte hann se.
Hanna och Jonathans Noah <3 Han ligger säkert och badar med sin nya giraff nu.
Ja ni flickor, det blev ingen bättre bild från i år. Här är vi i alla fall och ni fattas mig varje minut!
Själva mamman fastnade inte på bild men däremot hennes två allt för söta pluttar, Texas och nykläcka Louie!
Och äntligen kom vi till det efterlängtade Thailand och Koh Chang! Jag var här för 7 år sedan med mamma och Moa, och mycket hade hänt sedan sist. Ställen som vi bodde och hängde på var inte alls lika populära längre och det var väldigt många fler hotell och resorts nu än vad jag minns att det var. Ko Chang, som betyder elefantön hade väl elefanter då med, men nu gick dom runt på stranden och badade med ryska turister! Blä. Jag gillar Koh Chang. Den är grön, kullig, har fina stränder, platser att upptäcka, platser att festa, platser att chilla och fortfarande billiga och bra boenden för sådana som oss.
Det behövs mer än en vanlig bajspåse när man är ute och går med den här bjässen...
Det här boendet kommer jag minnas som ett utav det flummigaste, men också ett av de mysigaste!
På Koh Chang mötte vi också Erlends kompis Wille och hans tjej Johanna som bodde ett stenkast bort på en annan strand. Det var kul! Vi hängde runt på Koh Chang i cirka en vecka, men kunde utan problem ha stannat en vecka till. Vi gillade dagarna här. Så lätta, så goda och så fina! Wille och Johanna avslöjade också att dom precis hade förlovat sig!! <3
Vi hyrde såklart en moped som vi fartade runt ön på. Ön är ganska stor så det tar sin tid att se sig om, men både jag och Erlend gillar ju att farta runt på moped så det var aldrig något problem. Vinden i håret, musiken på högsta volym och badkläderna klara i sätet.
Aporna kan som tur är inte köra moped, däremot kan dom öppna sätet och ta hjälmar!
Det är en del vattenfall på ön men alla är inte märkta på kartan, så vi försökte hitta dom. Det blev en del turer genom snårig djungel och flip flop på fötterna, men vi hittade våra pärlor! Det var dock en del stress med tiden för vips så går solen ner och då blir det kolsvart. Då är det inte riktigt läge att befinna sig uppe i djungeln med flip flop. Vi missade några solnedgångar då vi hade en kamp mot klockan i djungeln för att komma ner innan mörkret, men det var det absolut värt!
Lianer är häftiga grejer.
Eva och Adam i Thailand.
Koh Chang bjöd också på många fina utekvällar på ett ställe som började med ett sjukt bra reggaeband på både engelska och thai, men som plötsligt förvandlades till en elektroklubb så fort bandet slutat spela. Nattlivet vid Lonley beach, som är backpackerstället, var som att vara med i en dramaserie under ett par dagar, det var så mycket konstigt som hände och att se på. I en matvagn som öppnar på natten hittade vi nog favoriträtten under resan, sticky rice with mango. Eller, det är väl mer en dessert. Sött ris med den godaste mogna mangon och kokosmjölk! Vi blev stammisar hos mannen med matvagnen :)
Baren med Wille.
Men en andledning till att vi åkte hit var också för att spendera dom sista dagarna i Asien vid havet och stranden! Sol å bad gör dig alltid glad!
Från Vietnam bussade vi över till Kambodja och dess huvudstad Phnom Penh. Vi sov här ett par nätter men fastnade aldrig för den här staden. Tror kanske det var kombinationen av att det här blev den tredje stora staden vi besökte på rad, och en viss längtan till strandlivet i Thailand som gjorde att vi inte gick så mycket in för denna visit. Men vi hann ändå med att göra en del saker här! Vi kom till Phnom Penh på helgen så vi tajmade in nattmarknaden väldigt bra där vi åt middag. Från små plaststolar i Vietnam var det nu matta på torget som gällde. Men det som kanske blir det starkaste minnet från Phnom Penh var den dagen som kom att bli kontrasternas dag... På morgonen tog vi en tuk tuk och körde ut mot "The Killing Fields", en av flera platser där omkring tre miljoner kambodjaner blev torterade och mördade mellan 1975-1979 under Pol Pot och de röda khmererna. Pol Pot ville uppnå ett kommunistiskt bondesamhälle utan klasser. Så de som inte passade in i detta samhälle skulle dödas. Det var utbildade, folk med glasögon, vietnameser och gud vet vad alla anledningar var... Det var verkligen en plats som satte avtryck. Vi var här i lite över en timme och promenerade sakta runt på den här platsen, som man inte riktigt kan förstår har varit på riktigt. Samtidigt som vi gick hörde vi berättelser om historien, om livet under och efter massmorden, och ljudklipp från intervjuer. Det var en fin och stilla plats. Att gå runt här var verkligen en stark upplevelse. Att samtidigt som du lyssnar på all denna historia, se det gropiga landskapet som vittnar om stora massgravar, se glasskåp med benrester och kläder och de träd där barn har blivit slagna i huvudet mot. Det går inte att beskriva den känslan man får i kroppen. Det som ändå satte mest avtryck av den här platsen var ändå känslan och det faktum att du går på alla dessa gamla massgravar. Kläder och benrester kommer kontinuerligt upp till ytan och sitter fast där. Man kan se tyger sitta fast på stigen, och det tyckte jag egentligen var det mest obehagliga med att vara här. Den stora stupan som är rest är minnesmärket och som arkitektoniskt sett har en fredsbetydning. Inuti är den fylld av skallar i flera våningar där man kunde se på vilket sätt folk hade blivit mördade på...
Men det här var inte bara en ledsam och hemsk dag, därav inläggets rubrik. För innan vi kom hit råkade vi också passera "The shooting range", vilket ironiskt nog ligger precis bredvid denna minnesplats. Erlend ville såklart ta en titt så vi svängde av för att se vad dom hade. Jag är inget större fan av vapen men här såg Erlend sin chans att skjuta med en AK47, vilket han också gjorde. Grattis får man väl säga! Valet fanns att spränga en hel ko, skjuta höns eller kokosnötter. Jag är glad han valde det sista om jag säger så! Det finns ju inga gränser på sådana här ställen!! Så här i efterhand ångrar jag lite att jag inte sköt ett skott, bara för att ha gjort det, men jag var nog så paralyserad av alla vapen, män i militärkläder och hela grejen att jag inte klarade att ta chansen.
Ja man blir ju rädd.
Så det var minst sagt en kontrasternas dag det här. Det var nog tur att vi åkte till skjutfältet före dödsfältet i alla fall... Något annat hade inte gått.
Vi har bokstavligt talat tagit dagen som den kommer på den här resan, precis som den här snubben på bilden. Det är sällan vi har tänkt mer än en dag framåt. Det har både sina för- och nackdelar... När vi landade i Hanoi och Vietnam var det flera passagerare som började fippla med dollarsedlar, diverse papper och brev från myndigheten. Det så kallade visumet. Just ja! Det kunde kanske varit smart att ha kollat upp... Lagom oroliga utan varken dollarsedlar eller papperslappar mötte vi kostymnissarna i kontrollen och förklarade som det var, och till vår stora förvåning fick vi komma in utan några problem alls! Svenskar och norrmän får visst komma in i landet i 14 dagar utan visum. Hurra!
Från ett relativt lugnt Lombok möttes vi av trafikkaos, massor av folk, gator fulla av mat, öl, lukter, rök, minismå plaststolar, försäljare, skoputsare och allt vad en vietnamesisk vardag i stan handlar om. Här händer allt på gatan. Matvagnar som rullar förbi blandas med folk som spelar spel, dricker te, tar en rök, bara slappar eller gör sin dagliga gymnastiksession. Ja! Du läste rätt. Det här är bland det roligaste jag har sett i motions- och gymnastikväg måste jag säga. Enkla rörelser upprepas i en längre tid, görs både individuellt och i grupp, och variationen är oändlig! Rörelserna vi pratar om här kan vara att vicka på huvudet, dra håret bakåt med båda händerna på samma gång, klappa sig på magen, stampa på stället, svänga med armarna eller slå av en magdans om jag ska nämna några. Jag tycker ju att det här är så hysteriskt roligt och jag lyckades smygfilma några läckra moves. Ta en titt!
Vietnam bjuder på mycket gott. I Nepal var det väldigt tråkig mat och Erlend slutade aldrig drömma om sina franska baguetter med ost. Eftersom delar av Vietnam tidigare har varit fransk koloni så har baguetten här levt kvar. Inte helt som den franska versionen men en väldigt bra vietnamesisk variant!
Gatuköken bjuder på mycket spännande saker och vi har provat oss fram, pekat, smakat och spottat. Jag är kanske inte den personen som är mest förtjust i fisk och sånt, och särskilt inte torrfisk. När vi satt på dom små platsstolarna och såg allt som rullade förbi på gatan så undrade jag så varför i hela fridens namn det var så många som sålde dom här torra fiskarna som hängde å slängde på en cykel. Efter ett antal öl och drinkar är det väl inte DET man är sugen på? Men vem är det inte om Malin Lundholm, som tidigare dissat hela konceptet står där klockan tre på natten med en stekt torrfisk i handen och bara tappar hakan över hur gott det är!
Erlend försöker köpa vårrullar.
Helg och mopedförbud på gatan. Hurra!
Torrfisken! Ny favorit, tro det eller ej!
Klädstilen här i Vietnam är något man inte kan undgå att lägga märke till. Väldigt många kvinnor går liksom i matchande över-och underdel, och då snackar vi inte bara om svarta jeans som matchar en grön tröja med beige sjal, utan här snackar vi heldress i samma tyg! Mamma, du hade smält in bra med dina pyamaser kan jag ju säga. Och här är det helt okej att gå i den en hel dag!
På båttur i Halong Bay och alla kalkstensöar. Kolla in den stranden! Tuff.
100 % romantiskt.
Förutom Hanoi och Saigon har vi också hunnit med tur till Halong Bay och Mekongfloden och dess delta, två must-see grejer. Vi har inte så mycket tid kvar nu så vi måste resa vidare. Imorgon styr vi skutan mot Kambodja! Njuter av livet på resande fot men börjar också längta efter en och annan lussebulle där hemma :) kan tänka mig att det är mycket julstök hemma i husen och för er som läser så tycker jag att ni borde baka mer bullar och köpa mindre julklappar! Vi ses snart!
Long hair, long life, big banana, happy wife, det är vad dom har ropat åt Erlend dom senaste dagarna i Indonesien haha. Inte alltid i samma ordning dock. Kan lika gärna bli long banana, big wife. Inte så noga liksom. Kidsen kan ramsan innan dom börjar gå och jag är inte helt säker på att dom fattar vad dom säger och vet inte helt vart uttrycket egentligen kommer från men kul är det! Efter den längre joggeturen på 70 km skulle vi ta oss till Bali vilket var lättare sagt än gjort... Trots att vi var övertydliga om vilken buss vi ville åka och vilken väg så hamnade vi på lokalbussen... Inte så kul. Eftersom det sades att expressbussar inte fanns så hade vi ju inga alternativ. Så där satt vi och skumpade fram sakta på vägarna med stopp varje kilometer samtidigt som vi såg expressbussarna möta oss. Det tog oss 12 timmar att ta oss 280 km... Med noll mat i magen och noll mat att köpa satt vi där och knaprade chips och försökte hålla blodsockret på en någorlunda nivå. Försäljare, dåliga indonesiska sångare på karaeokemaskin, band och en man hängandes ut från bussen och skrika Bali Bali Bali hela tiden beskriver väl resan ganska bra. På ett tidspunkt var jag omringad av 5 rökande bandmedlemmar liksom.
Försöker att leva mig in i en anna värld än den som pågår runt om mig. Lokalbuss är kul i en timme, MAX.
Som tur var träffade vi en man som kunde prata engelska! woho! Och då vi hade suttit på bussen i 12 timmar hade vi bara kommit halvvägs och vi orkade bara inte sitta där längre, vilket han också förstod. Han var så snäll och erbjöd oss att sova hemma hos han och sin familj och det tackade vi såklart inte nej till. Så vi stannade över natten och fortsatte resan nästa dag.
Familjen från Banyowangi öppnade sina dörrar för oss! Tusen tack! Dom räddade min dag!
Väl framme på Bali och ett hektiskt Kuta Beach, som egentligen var en förfärlig plats att vara på, var det ändå skönt att komma till havet och stranden. Jag har ju faktiskt varit på Bali en gång förut, för nästan exakt 13 år sedan. Då reste jag och pappa på äventyr i närmare tre veckor, bara han och jag. Så det var också lite känslosamt att komma till samma miljö. Hade gärna pratat med pappa om resan och allt vi gjorde men det får bli i Nangijala. Som tur är finns pappa i havet så jag kunde slå en prat med han vid strandkanten och minnas hur vi hade det här sist.
Japp, vi tog den största surfbrädan och "surfade" tillsammans med alla andra i den så kallade partyvågen.
Att surfa verkar jäkligt kul, men det tar en jäkla tid att lära sig! Vi fumlade omkring med en av dom största och enklaste brädorna och lyckades till slut att komma upp flera gånger på rad! Kan bara tänka mig hur kul det ser ut för alla som kan surfa. Turister med hjälmar på huvudet och brädor som ploppar upp ur vågorna över allt, folk som surfar på andra och jublar när man står upp i två sekunder. Localsen kallar det en partywave. Blir det roligre? Längtar till den dagen då Daniel och Moa kan lära oss!
Ja, chips och öl på stranden tycker jag är väldigt gott.
Den bästa försäljaren är frukttanten! Så skär hon så fint också!
Vi valde att inte stanna kvar på Bali utan åkte vidare till Nusa Lembongan och Nusa Ceningan, två jättefina öar precis utanför Bali. Här fick vi en fin snorkeltur, scootertur och en mindre skön springtur.
Att ta en joggetur mitt på dagen i Indonesien är inte att rekommendera. Det var lite fööööör varmt.
Vidare till Gili-öarna fick uppleva lite av varje. Varje ö har verkligen en egen identitet och Gili Trawangan är mest känd för party och diverse droger, så turisterna här var ju också i stil med det om man säger så. Det går mycket i muskler, tatueringar, tuttar och sånt. Jag gillade mer andra sidan av ön som är helt tom på folk och där man faktiskt kunde sola naken (även fast jag senare såg på en skylt att det var förbjudet). Det som jag gillade väldigt mycket med Gili-öarna var att det inte finns några motorcyklar eller bilar där, bara cyklar och häst och vagn. Men hade helst sett att det inte fanns några hästar heller då man ser att dom inte har det särskilt bra. Det finns ingen naturlig vattenkälla här och då kan man ju räkna ut att det inte köps vatten till dom. Såg inte en enda häst dricka på en hel vecka :( Och så gillade jag maten och foodmarket med matvagnar, varma grillar, fisk, majs och massa saker jag inte vet namnet på. Hanna! Vi åt hos KikiNovi ;)
Glada att vara på havet!
På Gili Meno tror jag att jag hade den finaste snorkligen jag någonsinn har haft! Efter att ha kommit till ett hostel sent på eftermiddagen hoppade jag i havet direkt och träffade på flera sköldpaddor! Här är dom tydligen väldigt vanliga att se men jag trodde inte att jag skulle få se så många på samma gång! Jag låg i princip och flöt i solnedgången och beskådade dessa underbara djur. Jag kunde till och med höra deras söta andetag när dom gick upp till ytan för att få luft. Helt magiskt!
Vi lyxade och bodde i the penthouse två nätter.
Ute med båt och harpun. Nu lever fiskarna farligt!
Han lyckades i alla fall fånga några firrar som vi åt till middag senare ;)
Nu har vi precis lämnat Lombok, en annan ö här i Indonesien. Den har väl inte hunnit bli lika poppis som Bali än och jag älskade den. Kombinationen av frodig grönska, berg, slingrande kustvägar, tomma stränder och otroligt trevligt folk gör att jag verkligen kan rekomendera denna pärla! Vi gick tyvärr inte upp på den omtalade vulkanen här på ön som vi hade fått tips om att göra från Hanna men vi fick några fina scooter-turer och sightseeing av en man vi träffade på stranden. Han hette Fiin och var lärare i engelska och när vi träffade han så hade han med några elever som skulle öva sin engelska. Och vad är inte ett bättre sätt än att åka till stranden och prata med turister? Vi blev ju ett ganska lätt byte då det inte riktigt är turistsäsong här. Han var väldigt trevlig och bjöd oss hem till honom dagen efter. Vi åkte på scootertur upp till aporna i djungeln, besökte både hans hem, och en elevs hem och åt lunch på gatan ihop. Vi förstod att han inte hade så mycket pengar men att han ändå lärde dom fattiga barnen i skolan engelska gratis. Han var en väldigt snäll man med stort hjärta och vi förstod att han ville ha en slant till barnen och skolan, Det konstiga var att han inte sa det rakt ut, utan försökte få oss att köpa mat för 250 000 rupies, vilket är tio gånger mer än vad det borde kosta. Det slutade med att vi köpte lunchen på gatan för normalt pris och innan vi skiljdes åt fick han en slant i handen till skolan. Antigen hade han inte någon förmåga att tacka eller så blev han bara besviken när vi inte gav honom miljonerna han säkert trodde vi hade. Det var en fin dag i alla fall! Folket här är väldigt trevliga och nyfikna och inte minst barnen. Dom ramsar upp den engelskan dom kan med stort självförtroende!
Stiligast i stan.
Apa med stora pungkulor.
Strand efter strand efter strand....
Life on a budget.
Alla söta barnen! Den lilla tjejen i randigt hade ännu bara lärt sig räkna till 10 på engelska, så det var det hon sa flera gånger om haha. -Hello! 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10.
Erlend hittade ett rum med bananer.
Vi följer efter han med maten!
När blogginläggen inte är så frekventa så kan jag nästan inte sluta skriva när jag väl får tillfälle men nu måste jag nästan avsluta här. Nu lämnar vi Indonesien och flyger till Vietnam och Hanoi. Det blir spännande! Tror det ska vara lite svalare där också vilket är välkommet. Kanske fel att skriva till er som befinner er i mörker och kyla men det är så varmt och fuktigt att det konstant droppar från oss. När solen har gått ner så slutar det i alla fall att droppa från Erlends näsa haha. Ha det gott och kram från oss!
