Long hair, long life, big banana, happy wife

Long hair, long life, big banana, happy wife, det är vad dom har ropat åt Erlend dom senaste dagarna i Indonesien haha. Inte alltid i samma ordning dock. Kan lika gärna bli long banana, big wife. Inte så noga liksom. Kidsen kan ramsan innan dom börjar gå och jag är inte helt säker på att dom fattar vad dom säger och vet inte helt vart uttrycket egentligen kommer från men kul är det! Efter den längre joggeturen på 70 km skulle vi ta oss till Bali vilket var lättare sagt än gjort... Trots att vi var övertydliga om vilken buss vi ville åka och vilken väg så hamnade vi på lokalbussen... Inte så kul. Eftersom det sades att expressbussar inte fanns så hade vi ju inga alternativ. Så där satt vi och skumpade fram sakta på vägarna med stopp varje kilometer samtidigt som vi såg expressbussarna möta oss. Det tog oss 12 timmar att ta oss 280 km... Med noll mat i magen och noll mat att köpa satt vi där och knaprade chips och försökte hålla blodsockret på en någorlunda nivå. Försäljare, dåliga indonesiska sångare på karaeokemaskin, band och en man hängandes ut från bussen och skrika Bali Bali Bali hela tiden beskriver väl resan ganska bra. På ett tidspunkt var jag omringad av 5 rökande bandmedlemmar liksom. 

Försöker att leva mig in i en anna värld än den som pågår runt om mig. Lokalbuss är kul i en timme, MAX.

Som tur var träffade vi en man som kunde prata engelska! woho! Och då vi hade suttit på bussen i 12 timmar hade vi bara kommit halvvägs och vi orkade bara inte sitta där längre, vilket han också förstod. Han var så snäll och erbjöd oss att sova hemma hos han och sin familj och det tackade vi såklart inte nej till. Så vi stannade över natten och fortsatte resan nästa dag. 

Familjen från Banyowangi öppnade sina dörrar för oss! Tusen tack! Dom räddade min dag!

Väl framme på Bali och ett hektiskt Kuta Beach, som egentligen var en förfärlig plats att vara på, var det ändå skönt att komma till havet och stranden. Jag har ju faktiskt varit på Bali en gång förut, för nästan exakt 13 år sedan. Då reste jag och pappa på äventyr i närmare tre veckor, bara han och jag. Så det var också lite känslosamt att komma till samma miljö. Hade gärna pratat med pappa om resan och allt vi gjorde men det får bli i Nangijala. Som tur är finns pappa i havet så jag kunde slå en prat med han vid strandkanten och minnas hur vi hade det här sist. 

Japp, vi tog den största surfbrädan och "surfade" tillsammans med alla andra i den så kallade partyvågen.

Att surfa verkar jäkligt kul, men det tar en jäkla tid att lära sig! Vi fumlade omkring med en av dom största och enklaste brädorna och lyckades till slut att komma upp flera gånger på rad! Kan bara tänka mig hur kul det ser ut för alla som kan surfa. Turister med hjälmar på huvudet och brädor som ploppar upp ur vågorna över allt, folk som surfar på andra och jublar när man står upp i två sekunder. Localsen kallar det en partywave. Blir det roligre? Längtar till den dagen då Daniel och Moa kan lära oss!

Ja, chips och öl på stranden tycker jag är väldigt gott. 

Den bästa försäljaren är frukttanten! Så skär hon så fint också!

Vi valde att inte stanna kvar på Bali utan åkte vidare till Nusa Lembongan och Nusa Ceningan, två jättefina öar precis utanför Bali. Här fick vi en fin snorkeltur, scootertur och en mindre skön springtur. 

Att ta en joggetur mitt på dagen i Indonesien är inte att rekommendera. Det var lite fööööör varmt.

Vidare till Gili-öarna fick uppleva lite av varje. Varje ö har verkligen en egen identitet och Gili Trawangan är mest känd för party och diverse droger, så turisterna här var ju också i stil med det om man säger så. Det går mycket i muskler, tatueringar, tuttar och sånt. Jag gillade mer andra sidan av ön som är helt tom på folk och där man faktiskt kunde sola naken (även fast jag senare såg på en skylt att det var förbjudet). Det som jag gillade väldigt mycket med Gili-öarna var att det inte finns några motorcyklar eller bilar där, bara cyklar och häst och vagn. Men hade helst sett att det inte fanns några hästar heller då man ser att dom inte har det särskilt bra. Det finns ingen naturlig vattenkälla här och då kan man ju räkna ut att det inte köps vatten till dom. Såg inte en enda häst dricka på en hel vecka :( Och så gillade jag maten och foodmarket med matvagnar, varma grillar, fisk, majs och massa saker jag inte vet namnet på. Hanna! Vi åt hos KikiNovi ;)

Glada att vara på havet!

På Gili Meno tror jag att jag hade den finaste snorkligen jag någonsinn har haft! Efter att ha kommit till ett hostel sent på eftermiddagen hoppade jag i havet direkt och träffade på flera sköldpaddor! Här är dom tydligen väldigt vanliga att se men jag trodde inte att jag skulle få se så många på samma gång! Jag låg i princip och flöt i solnedgången och beskådade dessa underbara djur. Jag kunde till och med höra deras söta andetag när dom gick upp till ytan för att få luft. Helt magiskt!

Vi lyxade och bodde i the penthouse två nätter.

Ute med båt och harpun. Nu lever fiskarna farligt! 

Han lyckades i alla fall fånga några firrar som vi åt till middag senare ;)

Nu har vi precis lämnat Lombok, en annan ö här i Indonesien. Den har väl inte hunnit bli lika poppis som Bali än och jag älskade den. Kombinationen av frodig grönska, berg, slingrande kustvägar, tomma stränder och otroligt trevligt folk gör att jag verkligen kan rekomendera denna pärla! Vi gick tyvärr inte upp på den omtalade vulkanen här på ön som vi hade fått tips om att göra från Hanna men vi fick några fina scooter-turer och sightseeing av en man vi träffade på stranden. Han hette Fiin och var lärare i engelska och när vi träffade han så hade han med några elever som skulle öva sin engelska. Och vad är inte ett bättre sätt än att åka till stranden och prata med turister? Vi blev ju ett ganska lätt byte då det inte riktigt är turistsäsong här. Han var väldigt trevlig och bjöd oss hem till honom dagen efter. Vi åkte på scootertur upp till aporna i djungeln, besökte både hans hem, och en elevs hem och åt lunch på gatan ihop. Vi förstod att han inte hade så mycket pengar men att han ändå lärde dom fattiga barnen i skolan engelska gratis. Han var en väldigt snäll man med stort hjärta och vi förstod att han ville ha en slant till barnen och skolan, Det konstiga var att han inte sa det rakt ut, utan försökte få oss att köpa mat för 250 000 rupies, vilket är tio gånger mer än vad det borde kosta. Det slutade med att vi köpte lunchen på gatan för normalt pris och innan vi skiljdes åt fick han en slant i handen till skolan. Antigen hade han inte någon förmåga att tacka eller så blev han bara besviken när vi inte gav honom miljonerna han säkert trodde vi hade. Det var en fin dag i alla fall! Folket här är väldigt trevliga och nyfikna och inte minst barnen. Dom ramsar upp den engelskan dom kan med stort självförtroende!

Stiligast i stan.

Apa med stora pungkulor.

Strand efter strand efter strand....

Life on a budget.

Alla söta barnen! Den lilla tjejen i randigt hade ännu bara lärt sig räkna till 10 på engelska, så det var det hon sa flera gånger om haha. -Hello! 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10.

Erlend hittade ett rum med bananer.

Vi följer efter han med maten!

När blogginläggen inte är så frekventa så kan jag nästan inte sluta skriva när jag väl får tillfälle men nu måste jag nästan avsluta här. Nu lämnar vi Indonesien och flyger till Vietnam och Hanoi. Det blir spännande! Tror det ska vara lite svalare där också vilket är välkommet. Kanske fel att skriva till er som befinner er i mörker och kyla men det är så varmt och fuktigt att det konstant droppar från oss. När solen har gått ner så slutar det i alla fall att droppa från Erlends näsa haha. 

Ha det gott och kram från oss!

Ultramaraton på Java!

Och helt plötsligt kom den där dagen då vi skulle springa 70 km. Förberedelserna hade som sagt inte varit helt enligt planen med feber och förkylningar i Nepal. Men nu var vi här och det skulle ändå bli kul att springa, oavsett hur det gick. Jag gick in med inställningen att komma i mål och få två poäng med mig i slutet, vilket jag också klarade. Vi kom till java kvällen innan loppet och möttes av något av det sjukaste vi sett. När vi skulle hitta fram till bussen var det rent ut sagt bråk och slagsmål om vilken buss vi skulle åka. Det var svordomar, slag i huvudet och allmänt dålig stämning. Folk kastade sten på varandra! Som tur var hade vi hittat en snubbe på flygplatsen som skulle till samma ställe och som hade familj på java så vi följde efter han som två små barn haha. Väl framme på hotellet slappade vi bara och gjorde sista förberedelserna inför loppet. Vi handlade det som fanns av energidryck och choklad i butiken och inväntade starten klockan 23.30.

Kjempeglade mitt i natten med 70 km framför oss

Loppet vi sprang var alltså ett ultramaraton som gick i nationalparken runt vulkanen mt Bromo på östra Java i Indonesien. Ackumulerad höjd var 3000 m och maxtid 18h. 138 löpare startade varav 18 var tjejer. 81 fullförde och bästa tjej kom in på 12h 12 min och bästa kille på 10h 50 min.

Banan

Profilen. Ja det var förbannat brant.

Man märkte fort att standarden på loppet inte var så bra. Något helt annat än UTMB i Chamonix om man säger så. Vid starten var det väldigt stilla och restaurangen stängde när vi kom! Vi hann köpa varsin cola i alla fall. 

När startportalen är vänd åt fel håll, så att det faktiskt verkar som att vi springer över mållinjen när vi i realiteten startar satte standarden ganska fort...

Första biten fram till första checkpoint var häftig. Det kändes spännande att springa i mörkret där man bara ser mörka silhuetter av berg runt omkring. Alla är tysta och du hör endast ljudet av många fötter som tassar i sanden, samtidigt som du ser en lång kedja av pannlampor slingrandes upp på berget. Men när jag kom till första checkpoint där jag förväntade något att äta blev jag fort besviken och förstod att resterande timmar skulle bli tunga. Under hela loppet serverades det bara bananer, clementiner och några jävla pizzakorvar! Ja du läste rätt! Typ en liten plastförpackad prinskorv utan skinn med pizzasmak. Det kunde ju inte bli äckligare. Så jag slog kanske inte bara personligt rekord i antal kilometer, men också i antalet konsumerade bananer på en dag. Chokladen jag hade med blev min räddning.

Det var tungt att springa på natten. Jag kände mig trött i kroppen och hade en del problem med höfterna vilket aldrig hänt förut. Men när solen kom upp blev allt lite lättare och jag kände att jag kunde springa på som vanligt. Banan var jobbig och under dom första milen var jag jävligt irriterad på buskar och skit. Böjd som en gammal tant fanns det inget annat alternativ än att gå och det var inte direkt peppande...

Sol och dagsljus hjälpte väldigt mycket och när jag efter ca tre mil fick höra att jag var tredje tjej så var det ju bara att köra på :) Även fast organisationen runt loppet var skit så var det en häftig upplevelse och verkligen häftigt att få springa genom alla häftiga landskap!

Efterlängtad  soluppgång runt 05.00

Se vem jag mötte i skogen!

Skönt gäng tar en paus på toppen.

Fler än jag som var trött här... 

Trötta ben och halvdåligt psyke överväger att avbryta men nu är det ju bara 2.5 mil kvar så jag biter ihop.

Skulle ju bara genom den här kalderan och två stigningar upp.

Sista milen på sanddynor. Har aldrig sett något liknande!

8km och en sandlåda kvar.

Höll nästan på att trilla i. Nääärå 

I mål! Hurra! Erlend femma totalt och jag trea bland tjejerna!

Topp tre :) 14h och 57 min senare.

Så vi klarade loppet och fick våra två poäng var! Det var slitigt men vi klarte det! En del jobbiga stigar, jävliga branter i buskar och snår, massor av bananer, massor av sand och helt sjukt vackra landskap! Jag blev totalt nr 14 in i mål och trea bland tjejerna. Det var inget stort lopp men en tredjeplats är alltid en tredjeplats :) och att veta det under loppet hjälpte väldigt mycket rent mentalt. Kom nog in i mål av ren vilja för energi fanns det inte till övers. Dom där pizzakorvarna var liksom inget för mig... Nu tar vi semester! Kram från oss! 

Nepal

Hej hej på er där hemma!

Det har varit dåligt med bloggande men internetförbindelsen med Nepal är inte mycket att hänga i julgranen, men nu har jag äntligen chansen att skriva några rader! För tre cirka tre veckor sedan anlände vi Katmandu. På grusiga och skumpiga vägar i mörkret kunde man tro att vi hade kommit fel men vi förstod senare att vägar inte riktigt existerar. 



Hade önskat att jag också hade en tuta här...

Nästkommande dagar gick åt att planera vår tur till Himalaya och Anapurna circuit. Efter lite, kanske för snabba beslut så valde vi att gå med en porter/guide som kunde hjälpa oss att bära under dom dagar vi tänkte springa. Ett av målen med turen till Nepal var nämligen att kunna träna inför loppet som vi snart ska springa i Indonesien. Vi skaffade det sista vi behövde för de kommande veckorna i sista minuten. En man snackade om en cyklon vilket vi tyckte lät lite dramatiskt, men helgarderade oss med sovsäckar, något som vi var väldigt glada över att ha med oss!

Stark frukost.

Och så bar det iväg. Jag, Erlend och vår nya vän Janak. En dag i minibuss tog oss 18 mil till vår startpunkt. Till en början var vi väldigt skeptiska till hela upplägget. Det var aldrig någon som frågade om hur mycket packning vi hade, eller ännu viktigare vad packningen faktiskt var. Helt plötsligt skulle vi bara börja gå. Vi hade väl en skvätt vatten kvar från bussresan och hade på förhand tagit ut pengar, men vi hade ju egentligen ingen aning om det skulle räcka eller vad saker skulle kosta. Så till en början hade vi väl lite svårt att förstå varandra, vi och vår guide.


Framme vid vårt första guesthouse. Hyggelig!

Allt eftersom dagarna gick förstod vi varandra mer och mer och han blev nog till slut mer en vän än en guide. Det visade sig att han inte riktigt förstod konceptet väder, så det var ju lektion nummer 1 av många andra. Och när lektion nummer 2 om väderleksrapporter så blev han sittandes med stora imponerande ögon haha.

Ja, han är jätteliten!

I och med att kineser har kommit hit för att dämma upp vatten och bygga vattenkraftverk har också utbyggnaden av vägar gått på bekostning av tidigare vandringsleder. Så början av vandringen var på grusvägar i sällskap av lastbilar och jeepar. Men efter att ha kommit upp en bit blev det andra bullar!



Bahundada. Det är ett roligt namn.

Den där cyklonen som vi hörde talas om var inte bara snack. Det började regna och det tog aldrig slut. Jag var nästan beredd på att få gå hela rutten i skitväder. Vi förstod att det måste ha kommit väldigt mycket snö i höjden men hade ingen möjlighet att få någon mer information just då så vi fortsatte när det äntligen klarnade upp, helt omedvetna om vilket kaos det var längre fram. Senare började en del prata och vi förstod att det var flera döda och saknade i det högsta passet...



Allt blött. Det var nära att jag snodde tidningspappret på väggen för att torka skorna men det skulle ju innebära att vi delade rum med grannen.



Fick i alla fall torka några strumpor på en pinne. Allt gott.

 Landskapet vi vandrade i ändrade sig verkligen från dag till dag, och ju högre upp vi kom, desto mer kunde vi se av Himalayas vita toppar. Efter att ha passerat risfält, djungel och vattenfall var det nästan som att komma hem för en stund, för plötsligt var vi bland tallar och gula, röda och oranga höstlöv.

Han är så glad att han har sin tjur.



 Ett av målen med turen var som sagt att träna inför ultra-loppet på Java den 7:e november och Erlend var duktig från start och sprang på. Jag var lite mer trögstartad av olika anledningar. Efter några dagar kom dock smällen. Erlend blev sjuk och fick feber. Kombinationen av träning och smutsiga, ohygieniska boenden var troligtvis anledningen. Standarden på dessa guesthouse som man bor på är inte alltid lika bra. Nepaleser är väldigt dåliga på att bygga ordenliga hus och det blåser in kall luft genom plankorna. Ja mamma, du hade dött. Många gör reklam för att dom har en öppen eld eller kamin i restaurangen men när det eldas med en pinne i taget och dörren ut står på vid gavel så är det inte mycket att hurra över alltså. Sovsäckarna kom alltså väl till nytta!



Mannen som har sprungit långt, högt, uppför och nedför.

Kära sovsäck, min bästa vän!



Lägg märke till blicken. Men hot water, det kom det aldrig...



Å så går nog dagan.

 Det tog ytterligare några dagar tills jag också blev sjuk så resan blev ju inte helt som planerat men en otroligt fin upplevelse ändå! Vistelsen i Manang på 3500 m höjd blev kanske höjdpunkten på turen. Samma dag som vi kom dit fyllde Erlend 29 år och redan på vägen upp förstod vi att vi hade kommit till ett bra ställe. I princip alla restauranger serveras det samma mat till ungefär samma priser. Menyerna är reglerade så det blev ju inte riktigt någon kulinarisk resa. Men på Erlend födelsedag var det en tant vid vägkanten som hade något extra gott i brödkorgen, nämligen kanelbullar. Och när vi nådde Manang så var reglerade menyer borta. Fried rice, pannkakor, ris, potatis och bönor hade plötsligt bytts ut till kakor, bullar, hamburgare, godkaffe och mycket mer. Inte nog med det så fanns här även en så kallad bio där te och popcorn ingick i biljetten. I en liten källare satt vi på tjurskinn och såg seven years in Tibet. Det blev en bra födelsedag!

Träningspass till 4200 meters höjd!

Manang.

På grund av stormen som kom och dumpade nästan en meter snö över passet vi skulle gå över så kunde vi inte fortsätta som planlagt och fick därför vända tillbaka samma väg som vi kom. Vi mötte en del folk som hade varit uppe på berget när stormen kom och efter vad vi har hört och läst så är vi inte förvånade över att denna olycka som tog så många liv faktiskt skedde. I det här landet lever man mer eller mindre efter mottot; varför göra det du kan göra idag, när du kan göra det imorgon. Något så enkelt som en väderprognos skulle ha räddat dessa människors liv. Men det finns fler problem. I Nepal kan vem som helst säga sig vara guide, vilket gör att fel beslut tas och att utrustning om olyckan skulle vara framme inte finns. Det är ett fattigt land där alla vill tjäna sina pengar och där turister pushas till att gå vidare för att guidene själva inte har råd att stanna på en del dyrare ställen, så som för exempel Manang. Det blir bara helt fel fokus. Säkerheten är inte prioriterad av varken regeringen, guidene eller polisen. Vägen över passet är inte ens markerad och saknar nödskjul. Räddningsarbetet var ju inte heller någon succe direkt. Information om förloppet gick inte att få och man visste inte vem man skulle lyssna på. Sen är det ju bara för komiskt att Israelerna som befann sig i High Camp blev utflugna i sina egna helikoptrar medans gamla och sjuka fick stanna kvar. När inte ens Nepal kan utse en talesperson för olyckan så vet man att det är mycket som går fel till här. Nu kan man bara hoppas på att det blir bättre!

Det finns så klart massor att berätta om Nepal och våra upplevelser och bilder härifrån men nu måste jag nästan avsluta. Naturen här är helt fantastisk och det har verkligen varit en upplevelse, men åker vi hit en gång till så blir det på egen hand och inte genom korrupta företag som tar människors drömmar och pengar.m

Finaste gungan! En sån vill jag också ha!

 Vi sade tack och hej då till vår guide och fick skumpa vidare med buss till Pokhara där vi, efter turen levde som två flodhästar. Vi slappade och njöt av god mat och värme ett par dagar innan vi återigen kom till Katmandu. I skrivande stund har vi kommit till Kuala Lumpur där vi stannar en dag till innan vi flyger till Indonesien och Java!