Slutet av Amerika, vidare till Island och hem till Sverige

Och äntligen fick vi åka puder igen! Whistler bjöd på två av sina bästa dagar den här säsongen och vi kunde inte bli gladare. Vi tajmade det perfekt och satte för första gången på länge klockan för att vara tidigt uppe på berget. Vi hade turen att få bo hemma hos Brett och hennes kompis Meg, två glada skidåkare från Kanada. Jag mötte Brett i Norge då hon var utbytesstudent i Ås och hade en liten aning om att hon nu bodde i Whistler, och prick prick prick så var vi plötsligt där! Bra dagar med Brett som guide :)

Förberedelserna för det bästa åket på länge.

Snöglada!

Under vår resa så har vi inte riktigt kunnat styra över vart och när vi är på olika skidorter. Att följa vädret har liksom inte gått då vi ständigt varit på farten och inte kunnat köra land och rike hur som helst för att få en puderdag. Med andra ord har vi fått åka under de förhållanden som har varit där och då. Ibland har det blivit bra, ibland dåligt, och Whistler blev perfekt. Efter att inte ha åkt skidor på ett par veckor kändes jag glädjen i hela kroppen då jag kände flytet under skidorna. Kändes nästan som att det var nu säsongen skulle börja på riktigt.

Det var inte bara snön vi tajmade i Whistler utan också ”Ski & Snowboardfestival” med musik och andra event, däribland sista svenska after-ski’n. Ni kan ju tänka er hur den var ;) Konceptet after-ski är inte något våra förfäder tog med sig från gamla världen, och är något som har lyst med sin frånvaro sedan vi kom, men nu var det andra bullar. Svenska och norska säsongare stod så klart för kalaset med live-band, flaggor i topp, öl och fulla folk i diverse utklädnader.

Vi körde vidare till Vancouver, ännu en storstad på resan. Med många tips hemifrån av kompisar som har bott här blev det en lyckad vistelse. Vi hyrde cyklar och spenderade en hel dag på cykel. Jag har verkligen saknat att cykla så det kändes härligt att trampa runt på fina cykelvägar längs vattnet. Kvällen avslutades med hockeymatch mellan Vancouver och Calgary på sportbar. God stämning! Som i alla andra stora städer fanns även här många hemlösa, men här var de fler än någon annan stans. Klimatet i Vancouver gör att folk stannar här, och kreativiteten på hur man skaffar pengar verkade följa samma kurva. Att bokstavligt talat fiska pengar från en båt byggd i papp hör inte direkt till den vanligaste synen. Sorgligt men sant. Vi campade två nätter vid Jericho Beach, en bit utanför stan med perfekt utiskt över Vancouver skyline. Ett fint ställe att vakna på. 

Stanley park

Hejar fram Vancouver i hockeyn.

Vi längtade återigen ut till naturen och körde därför mot Vancouver Island. Jag hade sett fram emot att paddla, men när det inte var möjligt att hyra en egen kajak utan att vara med på någon form för anordnad tur så lade vi pengarna på en surfbräda istället och drog till stranden. Tofino är känd för sin surfing och med våtdräkt på fick vi återigen öva på våra surfkunskaper. Omtumlade av vågor, vatten och med surfbrädan på släp dök plötsligt en säl upp. Den simmade i vågen och kom med jämna mellanrum upp och tog luft. Svarta som vi var kanske den trodde vi var av samma sort… Det var en fin syn. Vancouver Island är stort och vi hade bara ett par dagar innan vi var tvungna att bege oss vidare in i landet igen, men vi fick en smakbit på de oändliga möjligheter som finns på denna vackra ö. Hit vill jag igen! 

I dagens matlagningsprogram gör vi pannkakor och bröd över elden.

Med starka vindar tror jag en av oss valde rätt denna dag...

En surfande säl.

Jag tänker fint, Erlend tänker ved till brasan.

Vi tuffade vidare mot Kelowna och Revelstoke på vår väg mot Nelson, där vi spenderade nästan två månader tidigare i år. I Kelowna hade vi hoppats på att möta en kille som vi träffade i Nepal men fick kontakt först när vi kört förbi. Det var synd, men samtidigt började tiden bli knapp och vi hade mycket vi skulle hinna med innan flyget från Edmonton gick.  Samtidigt som jag varje dag önskade att vi hade mer tid så var det också otroligt fint att köra bil i precis vad det låter som, Beautiful British Columbia. Likt Norge på många vis med fjäll, dalar och fjordar runt varje krön. Man kan tro att tid är det enda vi har haft, men jag har insett att tid är något som aldrig kommer att räcka till, eller något man kan få nog av. Det finns så många möjligheter och så mycket att se och göra. Mycket vill ha mer… Men vi kommer tillbaka! Pratar redan om nästa bil och tur till Alaska.

Revelstoke

Banff National Park

Levande bevis på att viltkorridorer fungerar!

Vägen från Revelstoke till Nelson innebär en kort färjesträcka över fjorden, som visade sig att ta hela kvällen. Vi kom i god tid innan färjan gick men fick snart veta att det tidigare hade varit problem och att det skulle ta oss 3 timmar innan vi kom på… Det hjälpte ju inte direkt att vi skulle åka över en fredagskväll. Men det skulle bli en bra kväll oavsett. Det visade sig att vi hade självaste managern för Whitewater, där vi hade åkt skidor halva vintern i bilen bakom. Ett slags kö-mingel växte sig fram och vi passade också på att laga kvällens middag. 

Vi kom till slut fram till kvällens destination: Så långt in i skogen man kan köra, bokstavligt talat. På en väg rekommenderat för fyrhjulsdrivna bilar fick vi till slut stanna där snön stoppade oss för att köra längre. Morgonen efter tog vi vårt pick och pack och promenerade vidare in i de djupa skogarna mot några varma källor intill Halfway river där vi spenderade hela dagen. Allt var frid och fröjd men kan inte förneka rädslan av att stöta på en björn. Utan björnspray i ryggsäcken fick vi förlita oss på oss själva.  Som tur var dök den aldrig upp, tack och lov. Men med tanke på att vi från bilen hade spanat efter björn på ställen intill just älvar och skogar, där vi nu själva befann oss gjorde mig lite nervös…

Vi kom till ett vårlikt Nelson på lördagen, lagom till en favorit i repris; Reggaenight på Royal. Här samlas hela spektret av olika människor, alla på samma dansgolv med lika stor blandning av dansstilar. Nelson är inte som något annat. Det var fint att rulla in till denna speciella lilla stad igen. Det var på ett sätt lite som att komma hem. Och på tal om hem så fick vi återigen sova i det lilla uthus som vi bodde i tidigare. Det var mysigt att vara tillbaka. Efter två månader på vägarna så kändes det lite som att knyta ihop säcken, även fast resan inte riktigt var slut än. 

Hemma igen, den här gången med frukost på altanen.

Banff väntade med våra två sista skiddagar. Några dagar tidigare hade vi lagt upp en annons på bilen och hoppades innerligt att någon skulle köpa den innan vi eventuellt skulle behöva sälja den vrålbilligt i sista minuten.  Vi hittade en köpare i Banff två dagar innan vi skulle flyga och var väldigt nöjda när vi efter fyra månader med bil bara förlorat 500 dollar på den. Vi städade ur vårt hem och tog in på hostel där det packades om och packades rätt. Med 120 kg bagage att släpa på så gjorde vi så gott vi kunde. Erlend lyckades i alla fall sälja ett par skidor så vi blev några kilo lättare. 

Mt Rundle, Banff

Sista after-ski'n i bilen.

Vår plan var att försöka lifta upp genom Banff National Park och vidare från Jasper till Edmonton. Det skulle tydligen vara en fantastisk fin väg. Men i samma stund som vi skulle lämna hostelet så var det en kille som kunde köra oss till Calgary, där vi senare kunde ta bussen till Edmonton, och då blev valet enkelt. När vi landade i Edmonton i december bodde vi hos Hanna, en tjej vi kom i kontakt med via couchsurfing, och det var hit vi nu kom en andra gång. Man kan väl säga att det var här vi fick knyta ihop säcken på riktigt.

Vi tog oss till flygplatsen och landade några timmar senare hos vikingarna på Island. Otroligt fin flygresa över norra Kanada och Grönland! Vi hade turen och lyxen att få låna min klasskompis Marthes lägenhet mitt i Reykjavik. Trötta som vi var kraschade vi så fort vi kom fram och sov hela dagen. Det visade sig bli till vår fördel när vi senare på kvällen gick från den ena baren till den andra ända fram till nästa morgon. Uteställena stänger ju aldrig på Island! Jetlag är bra ibland och det blev en kul kväll bland turister och fulla isländare. Föreställningen om dessa öldrickande vikingar besannades kan jag säga. Efter den natten trodde jag att vi kanske hade nollställts lite från jetlagen men den höll i sig och dagarna på Island var otroligt fina, men vi var också väldigt trötta. Med sol till klockan 22 och halva nätter i vardagsrummen på hostelen blev det långa dagar och lite sömn. Vädret på Island sades vara väldigt bra den här veckan och solen sken för det mesta. Men som alltid på Island skiftar det fort och jag har aldrig sett så många olika färger och väder på en och samma dag förut. Erlends gamla jobbarkompis Kristinn är från Island och tillsammans med honom och hans fru fick vi en ridtur på några av alla deras islandshästar. Premiärtur på hästryggen för Erlend! Kristinn tog oss på guidad tur en kväll i solnedgången för att bland annat besöka Tingvalla, där Alltinget på Island grundades år 930. Det här är också platsen där den nordamerikanska och den eurasiska kontinentalplattan går isär och skapar en häftig ravin, och inte minst där bröderna lejonhjärta har spelats in.

Ridstigar lika vanliga som cykelvägar.

Vi beslutade oss för att hyra en bil och köra längs den södra kusten. Vi gick från en Dodge Grand Caravan till en liten Toyota Yaris och kände oss som riktiga turister. Fick besked om att hålla hårt i dörren så den inte skulle blåsa av. Försäkringsbolagen försäkrar tydligen inte dörrar för att de blåser av så lätt(!).

Island var lika fint som jag hade föreställt mig, om inte finare. Det kalla, det karga, det fantastiska, det storslagna och alldeles underbara naturliga. Efter ett par dagar fyllt med bad i varma källor, vattenfall, glaciärer, is, väder, natur och hästar avslutade vi med lyxig hummermiddag i Höfn innan vi körde tillbaka till Reykjavik och flyget hem till Sverige. Trots maxat bagage tryckte jag ner ett par påsar med garn som bunkrades i sista sekund, så nu ska det stickas! 

 

Att kissa i naturen är roligt säger Erlend 10 år. 

Nybadade

Skogafoss

Gullfoss

Jökulsárlón

Står i skamvrån.

Harpa

Och för att återkomma till det här med tid en gång till så har vi nu varit med varandra i stort sett varje dag sedan vi lämnade kajen i Bergen i augusti förra året. Seglat till Sverige, vandrat i Nepal, rest i Sydostasien, åkt skidor och rest runt i Kanada och USA, besökt Island, och nu i maj slutligen kommit hem efter ett långt äventyr. Ett äventyr som är svårt att sammanfatta och som fortfarande inte helt har sjunkit in i varken hjärna eller hjärta. Vi har sett och upplevt så mycket, och inte minst gjort det tillsammans. Vi har haft otroligt kul, mött fantastiska människor, konstiga människor, sett sagolika platser, övergivna platser, vaknat till ljudet av fåglar, vind och vatten, vaknat längs motorväg och till och med i en mattaffär, skrattat, gråtit, delat en vardag på resande fot, haft våra största bråk hittills, fått perspektiv och inspiration, gjort oräkneligt många eldar och slagit rekord i äggätande för att nämna några.

Väl hemma i Sverige ser vi fram emot att flytta in i segelbåten igen och en sommar till torps och till havs. Välkomna ombord! Mot nya äventyr!

Hemma hos farbror Lennart.

Alla tre samlade i vår nya Ford kokos på väg hem.